Såg Shutter Island häromdan. Scorceses filmatisering av Dennis Lehanes Patient 67 var med sina drömscener mer poetisk och betydligt mindre spännande än boken. Hela den kafkaartade stämningen var borta, känslan av en smygande konspiration. Kanske hade jag uppfattat den annorlunda om jag sett filmen först. Nu tyckte jag inte slutet var konstigt, som jag läst på en del andra håll, utan vägen dit. En vacker men spänningslös film.
Kanske är det så att vissa berättartekniska grepp inte helt går att överföra från bok till film. Jag tänkte något liknande när jag några dagar innan såg Cape Fear. Det var en scen där dottern i familjen såg förföljarens bil. En buss körde förbi så att den dolde bilen. Några sekunder senare när bussen inte längre skymde sikten var bilen försvunnen, vilket bidrog till att öka flickans och åskådarens oro. Samma scen hade blivit platt om den enbart beskrivits i ord.