Vaknade av klockradion i morse. Tror det var P1. De intervjuade en arkitekt som skrivit en bok om Stockholms utveckling. Eftersom jag vaknade nånstans mitt i intervjun hörde jag inte vad han hette. Han påpekade i alla fall att bara 20% av stockholmarna bor i själva staden, resterande 80% bor utanför. Jag har alltid tyckt illa om det här, den relativt lilla stadskärnan och sen det stora wasteland av förorter som breder ut sig kring själva staden. Väldigt få bor där (här, jag bor själv i Huddinge) för att de själva valt det utan bara för att de inte har råd att flytta in mer centralt. Det har skapat en onödigt stor segregation som vi först på senare år börjat se följderna av. Och det gör transportproblemen större än i andra städer med liknande folkmängd. Vi måste resa så mycket längre.
Arkitekten berättade att det bestämdes redan på trettiotalet att det skulle finnas buffertzoner av natur mellan varje bostads- eller fabriksområde. På så sätt fick Stockholm den här karaktären av isolerade öar där människor i stort sett inte gör mer än sover eller (så länge de är unga nog) går i skolan. Kanske var det en idé som uppkommit ur den relativt sena urbaniseringen, en dröm om att också staden skulle innehålla lite av den landsbygd vi alla stammar från. Men jag tror också att det handlade om en överdriven tro på framsteget, moderniteten. Man ville styra stadens utveckling i stället för att låta den växa på det mer naturliga sätt där nya bostäder byggs intill de som redan står där.
Det har gjort att Stockholm mer liknar nordamerikanska städer än europeiska. Ett ämne för en historisk roman?