Stor artikel om New Musical Express i SvD idag. NME var det ledande musikmagasinet i England på 60- och 70-talet. Under flera år köpte jag den varje vecka, delvis av musikintresse men egentligen mest för att artiklarna var så bra skrivna. Det var samma New Journalism som Tom Wolfe, Norman Mailer och Hunter S Thompson gjorde berömd i USA. Vilt subjektiva historier om konserter och möten med rockstjärnor, alltid skrivna med humor och en bredare utblick.
Charles Shaar Murray, Nick Kent, Tony Parsons, Julie Burchill. En del av skribenterna gick vidare till att bli författare, Chrissie Hynde blev själv rockstjärna, andra gick själva ner sig i det festande och de droger de inte sällan glorifierade. Hur som helst tror jag att jag lärde mig lika mycket av dem som av de skribenter vars verk kallades verk och kom ut i inbundna utgåvor. Kanske kan man se Så dödar vi en människa som en frukt av de influenserna, en bok som hamnar nånstans mittemellan journalistiken och skönlitteraturen.