I DN i morse driver Björn Wiman tesen att de mest odrägliga personerna blir de bästa författarna. Detta apropå Strindbergsåret. Jag blir alltid illa till mods när jag träffar författare eller andra konstnärer som på fullt allvar menar att de sysslar med det de gör för att de är så goda människor. Men att hävda raka motsatsen blir lika konstigt det. Jag tror att konstnärligt verksamma på det stora hela är som folk är mest. Hur bra en bok blir handlar inte om hur juste eller odräglig en författare är utan om hur bra han eller hon är på att skriva. I vissa fall är det empatin och inlevelseförmågan som lyfter en bok, i andra fall hänsynslösheten.