Var inne på Konsthögskolan i natt. Min fru är lärare där och under lovet har hon passat på att jobba själv i grafikverkstan. Som vanligt hade arbetet tagit längre tid än hon räknat med. Hon ringde efter midnatt och frågade om jag kunde köra in och hämta henne. Hon har flera gånger påstått att det bor ett spöke i källaren och då på natten hade han börjat ge ifrån sig klagande läten. När jag väl kom dit var klockan över ett på natten. Hon packade ihop, städade undan. Just som vi skulle gå hördes röster. Tydliga också för mig. Det visade sig vara en elev och hennes pojkvän som mitt i natten gripits av en obetvinglig längtan att trycka grafik. Båda var ordentligt berusade, killen gick omkring med en ölburk i handen.
Det var lite rörande att se dem, så väldigt unga. De var kanske 22 – 23, gripna av plötslig skaparlust efter en kväll på krogen. Jag kunde själv göra samma sak för en trettio år sen, sätta mig att skriva efter en blöt kväll. Men det jag skrev blev aldrig så bra som jag trodde att det var medan jag höll på och hela den där myten om det dionysiska i konsten är ändå ganska nött vid det här laget. Det flow man kan uppnå när skrivande eller annat skapande går bra kan liknas vid ett rus. Men det är ett annat sorts rus än det man får genom användandet av alkohol eller andra droger. De riktiga shamanerna kliver över i den andra världen utan hjälpmedel.