Vaclav Havel är död. Jag kan inte känna annat än beundran för honom och utgår ifrån att han fått ro. Sen finns det en sorglig paradox i hans och hela den östeuropeiska litteraturens öde. I samma ögonblick som järnridån föll blev de böcker och pjäser som tidigare varit livsviktiga bara vanliga berättelser. De gick från att stencileras i några få exemplar som distribuerades underjordiskt till att tryckas i snygga utgåvor och visas i skyltfönster. Kanske var de fortfarande bra, i en del fall rent av sanna, ärligt menade, men inte alls av samma betydelse. När världen blir mer demokratisk och anständig blir böcker mindre viktiga. För mig är det sorgligt, men ändå bättre än motsatsen.