Inne i stan på eftermiddan, fikade med en kvinna som gick på skrivarskolan för kanske tio år sen. Hon hade skrivit en roman som jag läst i veckan, inte helt färdig men bitvis mycket intensiv. Vi talade om hur hon skulle jobba vidare med den. Det finns något hoppfullt med folk som arbetar vidare på det sättet, som inte bara gör ett försök och sen ger upp.
På vägen till vårt möte passerade jag över Klara kyrkogård. Kyrkan hade ett bord där de serverade kaffe och smörgåsar, en man stod och spelade trumpet i gråvädret. Sen på hemvägen stod fem flickor längs Klarabergsvägen med en hatt framför fötterna. Det såg ut som om de tänkte sjunga nånting men de hade inte börjat ännu. Ibland, framför allt såhär års när julen är i antågande, kan livet kännas som ett avsnitt ur en amerikansk film.