I DN i morse utnämner Jonas Thente ett data/tv-spel till ett litterärt mästerverk. Jag har svårt att tro på det. Jag gillar spel, har själv spelat en hel del tillsammans med mina barn. I dagarna började vi med nya Zelda och de senaste dagarna har vi kämpat om vems tur det är att spela, men jag tycker att det är svårt att se litterära kvaliteter i spel.
Att man själv styr utvecklingen, kan gå till olika ställen och själv påverka utgången gör att spelen blir engagerande. Man är delaktig, historien är spännande på samma sätt som i en film eller äventyrsroman, men psykologiskt och idémässigt är de ändå rätt grunda, inte jämförbara med en bra roman.
Egentligen är ju också romanen interaktiv. Även om orden och händelseutvecklingen är bestämd av författaren gör vi böcker till våra egna genom att levandegöra dem med hjälp av våra egna erfarenheter och vår egen fantasi. Jag tror att det kommer att dröja innan spelvärlden producerar sin Brott och straff eller Hundra år av ensamhet.