De senaste veckorna har debatten om den svenska äldrevården exploderat i media. Det är givetvis bra att det kommer upp i ljuset, men för mig känns det också lite trist att det händer just nu. Min bok Så dödar vi en människa kommer ut i mars nästa år. När jag skrev boken i våras talade ingen om tillståndet i äldrevården. Jag skrev för att berätta hur det faktiskt är, hur hemskt det är att uppleva det på nära håll, som anhörig.
För några veckor sen tackade jag nej till att låta mig intervjuas i Uppdrag granskning. Förlaget tyckte det var bättre att vänta med att tala om det tills boken kom ut. Sen ett par veckor efter det kom allt igång. Det ena reportaget efter den andra, avslöjanden om grava missförhållande, riskkapitalister, folk som skattefuskar med pengar som från början kommer just skatten.
Jag skulle verkligen önska att min bok fanns ute nu. Den ger en bredare och mer personlig bild av det som skrivs i reportagen. Men böcker fungerar inte på det sättet. De behöver längre tid på sig för att bli till. Förhoppningsvis kan min bok få den funktionen att vi inte glömmer bort missförhållandena, att vi faktiskt gör något som i längden kan förändra situationen.