Dan efter pubkvällen med Roddy vandrade vi upp till Dublin Writers’ Museum. Hela stället ser ut som om ingen rört en möbel sen 1850, inte ens för att damma av dem. (Fast det kan inte stämma eftersom många av författarna är från 1900-talet.) Små montrar med förstaupplagor, en och annan penna och skrivmaskin, långa textsjok om olika författare och den tid de levde under, fotostatkopior av gamla målningar. Eleverna var inte direkt begeistrade. Fast själv kan jag gripas av nostalgi på såna ställen, det var så museer såg ut när jag var barn, och jag gillar att en stad faktiskt använder litteraturen som turistattraktion.
I kaféet, som var lite fräschare än resten av museet, satt det författarporträtt på väggen bakom disken. Jag tror att det var fem stycken: Joyce, Becket, Yeats, en till jag inte minns vem det var och så Roddy mitt ibland dem.