Vi kom till Dublin sent en måndagskväll. Roddy hade mejlat mig att enda chansen att ses var den kvällen när han skulle delta i en uppläsning. Eftersom det inte gick att boka biljetter gick vi dit så fort vi checkat in på vandrarhemmet och ätit middag.
Jag hade föreställt mig ett bibliotek eller en konferensanläggning, men lokalen visade sig vara källarvåningen till en pub. Trångt, ruffigt och helt folktomt. Vi hann beställa en andra pint innan alla började komma. Sen plötsligt var vi hundra stycken på en yta på kanske fyrtio kvadrat. En trubadur började spela, efter honom en poet som läste komiska dikter. En poet till. Också han komiker. Killen som höll i arrangemanget skämtade om att det kanske skulle bli med Roddy som i slutet på The Commitments när alla väntar på Wilson Pickett som aldrig kommer.
Fast just efter det kom han nerför trappan, tilldelades en öl och skrattade artigt åt poesiskämten. Han äntrade scenen, som bara var några kvadrat tom golvyta mellan borden, jämförde promenaden genom det översvämmade Dublin med en resa över den israelisk-palestinska gränsen. Han läste en nyskriven novell och folk gapskrattade så fort han gjorde en konstpaus. Efteråt blev det tid för frågor och kommentarer. Killen som höll i arrangemanget berättade att Paddy Clarke ha ha ha var den bästa bok han läst. Ett filmteam var där och förevigade stunden. Roddy var omringad av folk som ville prata med honom. Situationen var lite som om Bono dykt upp på amatörtrubadurernas afton.
När det lugnat ner sig gick jag upp för att hälsa. Roddy behövde några ögonblick för att placera mig. Det var inte alls konstigt. Vi hade bara pratat en halvtimme före en förlagsmiddag i Göteborg sex år tidigare. Han frågade vad vi mer skulle göra i Dublin. Jag sa att vi kanske skulle gå till James Joyce-centret och han sa att han aldrig varit där.
– Gå till fängelset i stället, sa han. Kilmainham Gaol. K-I-L stavas det.
Han var försvunnen lika snabbt som han kommit. Skulle till New York nästa dag. Vi satt kvar och lyssnade på ett par poeter till, en kortvuxen sångare som hette Lennon i efternamn och som jag tror att jag läst om nånstans. Jag kände ett styng av besvikelse över att Roddy måste iväg så fort, men sammantaget var det en av de bästa uppläsningsaftnar jag varit på och det var generöst av honom att tipsa mig om den.
Mer om Dublin senare.