En sak som är glädjande med Tomas Tranströmers nobelpris är att han i alla kommentarer framstår som en så vanlig människa. En statstjänsteman, förälder, man tänker sig honom boende på en radhusgata.
Det finns i svensk litteratur ett arv efter Strindberg, noga förvaltat av Bergman, Norén och tiotusen andra, som hela tiden hyllat den romantiska undantagsmänniskan. Ju mer neurotisk och plågad desto bättre. Kanske kan priset till Tranströmer göra att vanligheten får ett större genomslag i svensk litteratur.