Vaknade av en mardröm i morse, ingen sån där rejäl en som gör att man vaknar genomsvettig och med hjärtklappning utan bara ett lätt obehag. Jag och min son var på resa nånstans som påminde om Australien. Resten av familjen var med också, men de var inte där just då. Jag tror att de hade stuckit och badat. Dilemmat var att vi skulle flyga hem samma dag och jag började inse att vi riskerade att missa planet.
Alltmer orolig försökte jag ringa min fru och dotter, som inte svarade. Jag letade efter väskorna och av någon anledning låg de inte där de skulle. Till slut hittade jag dem, men då var det mesta av kläderna borta. Jag hittade dem på golvet i en garderob. Tryckte ner dem i den enda, handbagagestora, väska jag kunde hitta, försökte åter nå resten av familjen, insåg att det var hopplöst och bestämde mig för att det var bättre att bara behöva köpa två nya flygbiljetter i stället för fyra. En taxi anlände. Vi var på väg. Men chauffören var en underlig typ som propsade på att stanna till för att uträtta ett ärende. Han blev borta länge, så länge att jag visste att vi skulle missa planet.
Och i det ögonblicket vaknade jag, tacksam för att det bara varit en dröm. I bakgrunden ligger det faktum att jag i somras faktiskt lyckades ta fel på tiden så att jag och familjen missade planet hem från Beijing, men poängen är att drömmen var uppbyggd som vilken berättelse som helst. Ett första misstag och sen små steg för att bygga upp spänningen. Det var det första jag tänkte när jag vaknade. Man säger ofta att drömmar har sin helt egen logik. Egentligen har de inte det, de använder sig ibland av främmande element, men sättet de byggs upp är som i alla andra berättelser.