Håller på och filar på smådetaljer i manuset. På ett ställe hade jag skrivit om sömnlösa nätter när jag satt uppe och lyssnade på dystra låtar av Bob Dylan. Förläggaren, som är femton tjugo år yngre än jag, tyckte att det lät för schablonartat, alltför typiskt för en man i min ålder.
– Det spelar ingen roll om det är sant, sa han. Du måste säga det på ett annat sätt.
Lite senare hade jag skrivit att jag mest lyssnar på rock. Inte heller det funkade, tyckte han. Det låter för gubbigt.
– Om jag ändrar till rockmusik, föreslog jag.
– Nej, det låter som en farbror som förklarar för barn. På den tiden lyssnade vi på rockmusik.
Det är märkligt hur snabbt saker får en annan innebörd. I någon del av mig själv är jag fortfarande sexton år gammal och förknippar rockmusik med nånting häftigt, men det är inte längre en självklar association.