Jag träffade Roddy Doyle på en förlagsmiddag under bokmässan i Göteborg för sex år sedan. På den tiden var han ett så pass stort namn att han var ett av dragplåstren på mässan. Jag fick ta hand om honom en timme före maten mest för att jag talar engelska obehindrat.
Han var avspänd och trevlig att prata med, inte alls sådär som en del människor blir av framgång. Så när vi i skrivarklassen bestämde oss för att åka till Dublin på årets skolresa tänkte jag att jag skulle kontakta Roddy och fråga om han ville träffa klassen. Jag fick hans agents mejladress från förlaget och skrev ett meddelande där jag förmodade att han glömt bort mig men att det vore trevligt att träffas om han var i stan. Han svarade ett par timmar senare och bjöd in oss till en uppläsning på en bar.
Stolt och självbelåten mejlade jag omedelbart klassen (jag är inte på skolan den här veckan) om min bedrift. Jag förväntade mig att alla skulle bli lika glada som jag över nyheten.
Det gick ett par dar. Ingen svarade på mejlet.
Till slut förlorade jag tålamodet och ringde upp en av tjejerna i klassen.
– Har ni inte sett att vi ska träffa Roddy Doyle? Är det inte kul?
– Ja – jo, visst. Kul. Hon tystnade en stund, sa sen: Men vem är han?
Det säger nånting om hur fort saker går. En författare som bara för tio år sen tillhörde de hetaste i världen är praktiskt taget okänd för folk som var i yngre tonåren då. Roddy klarar sig säkert. Hans författarskap är på riktigt och kommer att fortsätta nå läsare, men det är märkligt hur snabbt positioner förändras.