Skrivarskolornas status har ändrats mycket de senaste femton tjugo åren. Idag finns det få debutanter som inte först gått en eller flera skrivarkurser. Man ser inte längre några artiklar som säger att de är onödiga och fokuserar på fel saker.
1979 drev litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala en kurs som hette Skapande Svenska och som var den första längre skrivarkursen i Sverige. Jag läste litteraturvetenskap och frågade en av mina lärare om jag borde söka kursen. Han avrådde mig. Jag hade just fått min debutroman antagen. Han visste om det och sa:
– Det är helt meningslöst. Du är alldeles för bra. Du skulle inte någon glädje av kursen.
Han gick vidare till att berätta att Lars Andersson gått kursen året innan och att det bara blivit löjligt när de andra skulle kritisera hans texter.
Jag hade också en kompis som gått kursen något år tidigare. Han berättade att man uppmanades att skriva i tredje person imperfekt. Allt annat var fel. När han skulle redigera kursens antologi hittade han en pärm där den skönlitteräre författare som jobbade på kursen det året skrivit nedsättande omdömen om eleverna.
Jag bestämde mig för att skippa kursen, men efteråt har jag undrat om det var fel. Det kom ett och annat författarskap från den där första kursen i Skapande Svenska.
Idag skulle frågan inte ens uppstått.