Den första bok jag läste av Cormac McCarthy var Dessa vackra hästar, hans genombrott från 1992. Även om den var mycket välskriven tog jag den aldrig riktigt till mig. Det var alltför mycket den arketypiska amerikanska berättelsen om mandomsprovet, så skickligt skriven att den aldrig kändes klichéartad men ändå ingenting som grep tag i mig. Jag har sett och läst den berättelsen så många gånger att jag har svårt att bli berörd av den.
Också Vägen tyckte jag blev lite för tunn. Återigen en berättelse om mod, att stå upp mot alla odds, den här gången i form av en postapokalyptisk värld. Man fick aldrig reda på varför världen gått under, bara att den gjort det och att det gällde att kämpa för att överleva.
Blood meridian (Blodets meridian på svenska) är nånting annat. Den skrevs innan han fått sitt stora genombrott och är ännu hårdare och grymmare än de senare böckerna. Den känns också mycket mer på riktigt, har den där totala inlevelsen som finns i Faulkners bästa romaner.
Noterbart är att McCarty när han var på förlaget Random House hade samma redaktör, Albert Erskine, som en gång var redaktör åt Faulkner.