Läste ut Anaïs Nins A spy in the house of love häromkvällen. Inte dålig men det blir lite konstruerat bitvis. Hennes stora insats är dagböckerna som kom ut i fem band på engelska. Sen efter hennes makes död publicerades en sista del som handlade om kärlekshistorien med Henry Miller, alla de anteckningar som tidigare utelämnats.
Vissa författare är bättre på att skriva om sina egna liv än när de måste hitta på. Man slipper hela besväret med att komponera en intrig, bygga upp karaktärer. Anaïs Nin hade också fördelen att befinna sig i Paris på den tiden det var världens kulturhuvudstad och kände många av dem som senare blev legender.
Problemet med den sortens författarskap är att få liv är tillräckligt intressanta för att räcka till mer än några få böcker. Förr eller senare tar stoffet slut. Fast hur många författare skriver fler än några få riktigt bra böcker?