Apropå Celine och gårdagens inlägg. När jag läste Död på krita i slutet av 70-talet, det var förresten samma sommar som jag skrev min debutroman, tyckte jag att den var så obehaglig att jag tvingades göra en paus i läsningen och läsa en annan bok i stället. Hans bild av mänskligheten var så fruktansvärt mörk.
Samtidigt hände det att jag grät av skratt under läsningen. Det fanns inte ett ögonblicks tvivel om att han var ärlig när han skrev. Han uppfattade livet och människorna på det sättet.
Jag ser inte på folk på samma sätt som Celine, men jag föredrar hans böcker framför böcker av författare som talar med lena röster. Det finns alltför många såna.