En artikel om Ezra Pound i Svenska Dagbladet idag. Trots att han var en av de ledande figurerna under modernismens framväxt, bla a mentor åt så skilda personer som Hemingway, Joyce och T.S. Eliot, fick han aldrig något nobelpris. Enligt en nyutkommen bok berodde det på att han var fascist och hade en alltför obehaglig människosyn.
Han bedrev propagande åt Mussolini under andra världskriget och hamnade sen på mentalsjukhus eftersom amerikanerna inte visste hur de skulle handskas med en uppenbarligen intelligent och begåvad person som hade avskyvärda åsikter. Det blev enklast att klassa honom som galen.
Det är en intressant och svårlöst fråga. Jag har många gånger funderat över hur man ska se på Louis Ferdinand Celine. Också han sympatiserade med axelmakterna och skrev – dock innan kriget brutit ut – ett par obehagliga pamfletter i judefrågan. Men han skrev också ett par av de allra bästa franska romanerna under 1900-talet, Resa till nattens ände och Död på krita.
Hur ska man se på en sån människa? Hans romaner har ett vilt och häftigt språk, de är berättade med en kraft och autenticitet Camus eller Sartre bara kunnat drömma om, men hatet mot mänskligheten lyser igenom hela tiden. De är djupt obehagliga att läsa.
Jag vet verkligen inte vad jag ska tycka om Pound och Celine. Pound måste också ha varit en generös människa, han hjälpte många unga författare. Enligt Ekerwalds biografi hade också Celine hyggliga sidor, han bara avskydde människor.