Läste ut Tartaröknen av Buzzati, en väldigt enkel och stramt hållen skildring av hur en människas liv – ja, bara passerar förbi utan utan att bli vad man en gång hoppats.
Boken skrevs 1938, kom på svenska tio år efter det. Min upplaga är från Bonniers panacheserie. När den översattes måste Buzzati ha räknats till de betydande författarna. Idag är han mindre känd. Jag hade aldrig hört talas om romanen när en vän rekommenderade den.
Böckers öde kan ibland påminna om människors. De lever en tid och glöms sedan bort.
Fast i högre grad än människor kan de återupptäckas. Läs Tataröknen!