Det hårda slitet för att verka spontan

Såg att det kommit en nyöversättning av Jack Kerouacs On the road. Den svenska titeln har ändrats från På drift till På väg. Tveksamt om just det är en förbättring, men romanen lever så mycket på det tidstypiska uttrycket att det efter drygt femtio år nog behövde översättas på nytt.

Boken innehåller ett långt och välskrivet förord som berättar om Kerouacs väg fram till den slutliga versionen. Många känner till den långa pappersrullen han matade in i skrivmaskinen för att skriva i ett enda långt flöde. Färre vet att han innan dess arbetade många år på tidigare versioner av samma roman, prövade olika stilar och berättargrepp, ändrade namn och karaktär på huvudpersonerna.

Det är både bra och lite sorgligt att läsa sånt. Det där råa, direkta språket behövde många år för att slipas fram.