Kobra om bohemer igår. Henry Miller presenterades som en av förgrundfigurerna. Svårt att invända mot det. Hans skildringar av bohemliv i Paris och New York går fortfarande utanpå allt annat i samma genre. Kerouac och Bukowski framstår vid sidan av Miller som rätt bleka kopior.
Jag läste Kräftans vändkrets när jag låg i lumpen. Kanske bidrog den inrutade soldattillvaron till att jag fascinerades så mycket av boken. Jag läste den sju gånger inom loppet av ett år. Mycket för att jag ville lära mig hur han gjorde men också för att boken var lika stark varje gång. Jag grät av skratt när jag läste vissa partier.
I längden blev Millers författarskap begränsat av hans självupptagenhet, av tanken att allt han skrev skulle vara självbiografiskt. Den senare böckerna i trilogin Den rosenröda korsfästelsen (Nexus och Plexus) blir lite tjatiga och inte särskilt välskrivna. Men de båda vändkretsarna är böcker som sjuder av liv och viljan att leva det till fullo.