James Joyces roman Odysseus är för mig den bok som med större kraft än någon annan gestaltar den moderna, demokratiska synen på människan. Den skrevs ungefär samtidigt som den allmänna rösträtten började införas i Europa.
Joyces sätt att åskådliggöra sin demokratiska, jämlika människosyn är att jämställa en till synes helt obetydlig annonsförsäljares vandringar genom Dublin en sommardag med de äventyr Odysseus upplevde under de tio år han irrade runt på medelhavet. Leopold Blooms äventyr är på ytan blygsamma. Han äter frukost, går på toaletten, pratar med bekanta. Ett besök på en begravning motsvarar episoden där Odysseus tog sig ner i Hades, ett bordellbesök händelsen när Kirke förvandlade Odysseus besättning till svin.
För mig är Joyces roman mer än någon annan romanen om allas lika värde.
Paradoxen är att den är ganska svår att läsa. Minsta sinnesdata registreras in i minsta detalj. En tämligen händelselös dag kräver 750 tättryckta sidor för att beskrivas. Många av de människor Joyce såg som jämlikar skulle aldrig orka läsa boken. Jag vet inte om han förstod det eller om han tyckte att folk fick lov att anstränga sig.