Häromkvällen åt jag middag med en man från filmbranschen. Vi kom in på ämnet deckare. Han sa att han var trött på dem, han hade läst så oerhört många de senaste åren.
Det är ett märkligt fenomen, den svenska deckarvågen. Jag läser gärna en och annan deckare. Många av dem är spännande. De är tydliga i sitt sätt att berätta, det är rejäla historier med en början, en mitt och ett slut. Jag tror att de kom fram som en reaktion på en litteratur som blivit lite för vag och fin i kanten, som höll sig för god för att berätta starka historier.
Ändå förstår jag inte riktigt hur en fridsamt litet land som Sverige förvandlats till mordhistoriernas centrum på jorden. Berättelserna i deckarna ligger långt från de liv de flesta av oss lever, de säger inte mycket om hur det är att vara människa i Sverige.
Handlar det bara om att det är starka, spännande berättelser eller är de uttryck för en ängslan många av oss bär på?