Det finns ett avsnitt i 2666 där några poliser drar roliga historier för varandra, av den där typen barn och handelsresande brukar berätta. En kriminalinspektör funderar över vem det är som hittar på skämten. Det har jag också undrat över många gånger.
När jag var tonåring kunde jag hundratals såna historier utantill. Jag kunde fortfarande en massa såna historier när jag kom ut med min första roman. Vid ett tillfälle försökte jag dra en historia på en förlagsfest. Folk tittade på mig som om jag var nåt katten släpat in. Jag försökte en gång till. Samma resultat.
Sen dess har jag aldrig gjort om det. Men jag förstår fortfarande inte varför man ser ner på dem. En roman är mer i allmänhet mer komplex än ett skämt. Ändå är det i grund och botten samma sak. Man berättar något och försöker göra det så bra som möjligt, hoppas på en reaktion.