I skidbacken kom jag att tänka på en intervju med en då ung författare. Det var kanske tjugo år sen, jag vill inte skriva hans namn. Han förklarade att den komplicerade formen i hans nya roman kom sig av att innehållet egentligen var ganska banalt, en vanlig kärlekshistoria. Genom att skriva den på ett modernistiskt sätt hoppades han undkomma banaliteten.
Jag har tänkt på det uttalandet ibland genom åren. Jag tror att det bygger på en missuppfattning. Egentligen finns ingenting som är banalt i sig, det är bara om vi tänker att det är det som det blir det. Och då hjälper det inte att maskera med en komplicerad form.