Åkte skidor i Björnrike idag. Femton minusgrader och lätt snöfall, blåsten gjorde att jag fick huvudvärk. Ändå vackert, en känsla av att leva.
I helgen läste jag en understreckare där skribenten för niomiljonte gången framförde tesen att lyckans frånvaro i litteraturen beror på dess banalitet. Livet måste ha varit bra barmhärtigt mot den mannen och alla de andra som hävdar samma sak.
Jag tror att det snarare är så att lyckan är väldigt svårfångad, både i ord och i verkligheten. Den glimrar till en stund, i en skidbacke eller nån helt annan stans, och sen är den borta. Hur ska man hitta ord att hålla fast den?