Lyssnade på Stones på vägen upp. Så pass mycket gjorde reklamen i alla fall. Mick Jagger skrev Sympathy for the Devil efter att ha läst Bulgakovs Mästaren och Margarita. En bra bok blev en bra låt.
I höstas läste jag Keith Richards självbiografi. Den är bra berättad, kul att han är så pass beläst, men som alla framgångssagor tappar den fart efter genombrottet. Efter det finns inte så mycket att berätta, allt bara (ursäkta vitsen) rullar på.
Tänk om de aldrig slagit igenom, fortsatt harva runt på småklubbar! Keith skulle ha dött av en överdos 1973, Jagger blivit gymnastiklärare på sin gamla högstadieskola, Charlie spelat med små jazzgrupper, Bill Wyman skjuten av pappan till sin trettonåriga flickvän. Mick Taylor hade nog dragit sig tillbaka och odlat biodynamiskt nånstans.
Sen skulle en nördig musikjournalist hittat de gamla skivorna, fått folk att spela dem och ordnat ett sent men välförtjänt genombrott. Som bok hade det varit betydligt bättre.