Häromkvällen sa min dotter: Nu är du precis som en riktig författare, som sitter i ett hus på landet och skriver.
Det finns en konstig kliché som gärna vill placera författare i ett hus på landet när de ska skriva sin stora roman. Helst ska det vara i Provence eller New England, de promenerar över ängarna när de inte sitter framför skrivmaskinen – det är alltid en skrivmaskin, inte något så oromantiskt som en dator – och skapar.
Det är rena idiotin. Få människor mår bra av ensamhet. Författare blir man för att man har livlig fantasi. Gamla hus på landet låter en massa. De knakar och gnäller, framför allt på nätterna. Livlig fantasi och de där ljuden är en dålig kombination. Mycket dålig. Snart vet man inte om de åstadkoms av mylingar eller en kille med hockeymask och en motorsåg han inte dragit igång ännu.
Lappsjuka helt enkelt. Jag har tagit en liten time-out från Mankells hus. Åkte ner till stan. Träffar folk.
Fast jag återvänder i nästa vecka. Måste göra ett ärligt försök att leva upp till klichébilden.