Jag umgicks en del med en tjej som hette Chris när jag bodde i Florida i slutet av åttiotalet. Hon var kring trettio, började bli rädd för att aldrig träffa nån, kanske aldrig få barn. En kväll när hon druckit lite för mycket billigt vitt vin sa hon i en anklagande ton att ingen människa kan förstå hur en annan människa känner.
Jag blev arg på henne och vi hade en ganska hetsig diskussion som inte ledde nån vart.
Efteråt har jag funderat över varför jag blev arg på henne. Det fanns något självupptaget över hennes påstående som var rätt tröttsamt. Vad hon egentligen menade var att ingen annan människa kan förstå vad jag känner. Men det var knappast anledning att härskna till.
Jag tror att det handlade om att jag skriver. Litteratur förutsätter att man kan förstå hur en annan människa känner. Att skriva går hela tiden ut på att försöka leva sig in i andra människor. Även om gestalterna är helt och hållet påhittade bygger de på att man kan leva sig in i deras tanke- och känslovärldar.
Det gäller förresten läsning också. En bok funkar inte om inte läsaren kan leva sig in i hur gestalterna känner och tänker. De flesta av oss kan det. Det är därför det finns böcker och pjäser och filmer. Vi människor är mer lika än olika varandra. Inte bara litteratur utan all mänsklig kommunikation förutsätter det.
Jag minns inte om jag sa det till Chris. Nåt år efter samtalet träffade hon en gammal pojkvän från high-school och blev gravid första helgen. Jag vet inte hur det gick för henne sen.
Lämna ett svar