När jag började skriva var det delvis ensamheten jag sökte, att få vara själv med sina tankar, formulera dem, skapa världar som inte fanns någon annanstans än i mitt eget huvud.
Med åren blir det där rätt uttjatat. Man är så väldigt mycket ensam. Tillbringar år framför tomma papper och dataskärmar som måste fyllas med bokstäver, ord, berättelser. Man har inga arbetskamrater, ingen att fika med när man känner sig trött och oinspirerad. Det är först när man skrivit färdigt en bok som man börjar prata om den med förläggare och redaktörer.
Ibland känns det väldigt svårt.
Men det finns också ögonblick av nåd då allt bara kommer till en utan ansträngning. Det är alldeles självklart redan från början, musiken finns där, berättelsen, livet.
Det är väl därför man fortsätter att skriva.
Lämna ett svar