Jag läste Bolaño igår, jag läser rätt långsamt nu när jag är inne i mitt eget skrivande, om stjärnor som metaforer. Han säger (eller en av hans personer) att det är en metafor om man får en rak höger mot käken och ser stjärnor.
Det är det inte. Alla som någon gång slagits medvetslösa med en smäll mot hakan vet att man faktiskt ser stjärnor. Åtminstone gjorde jag det. Det var under en handbollsmatch, en kille satte krokben och jag föll på bröstet och hakan, förlorade medvetandet några sekunder. Jag såg stjärnor precis som de gör i tecknade filmer.
Det är ingen allvarlig anmärkning mot boken, den är utmärkt på det stora hela, men det ligger en fara i att uttala sig eller gestalta saker man inte känner tillräckligt väl. Läsaren kan förlora förtroende för författaren.
Själv förlorade jag en del av förtroendet för Thomas Mann när han i Felix Krull skildrade hur huvudpersonen för första gången i livet spelade tennis. Det var så uppenbart skrivet av en man som aldrig själv sysslat med idrott. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Thomas Mann efter det. Det finns en känsla av överlägsenhet hos honom som gör honom blind inför vissa saker, en högdragenhet.
Om Bolaño vet man strängt taget bara att han aldrig fått en rak höger.
Lämna ett svar