Dokusåpan om Ranelid och Englund har valsat runt i tidningar och bloggar hela veckan. Påfallande många kommentatorer har försökt hitta nån vinkling där det är synd om den ene eller den andre.
En skribent menade att Ranelid mobbas av de andra grabbarna för att han klär sig som han gör och på ett osvenskt sätt framhäver sig själv. Mobboffer. Alltså är det synd om Ranelid.
På det svarade en annan skribent att Englund säkert har traumatiska minnen av uppväxtens skoldanser och därför reagerade så skarpt på Ranelids utspel. Fick inte dansa. Alltså är det synd om Englund.
Det är en sorts sjuka vi ägnar oss åt nuförtiden. Att utmåla folk (och allra helst oss själva) som offer, för att på så sätt ge legitimitet åt olika åsikter. Argumenten blir inte bättre av det.
Till slut kom jag att tänka på Sartre och hans begrepp Ond Tro. Alltså det sätt vi hittar på ursäkter för olika saker vi inte riktigt lyckats med som vi skulle önskat. Om jag bara gjort si i stället för så skulle mitt liv varit mycket bättre. Om jag bara bla bla bla så skulle…
Jag tycker att Sartres beskrivning av livslögnen/självbedrägeriet tillhör hans bästa insatser. Betoningen av det egna ansvaret. Det meningslösa i att hitta på ursäkter.
Käbblet kring dokusåpan vill nog både Ranelid och Englund snarast glömma. Det är svårt att tycka särskilt synd om någon av dem. Ranelid är en populär författare som tycker om publicitet och ofta får det. Englund har en bra position i Svenska Akademin. De måste inte älska varandra.
Lämna ett svar