Min mamma låg medvetslös i elva år innan hon dog i november 2008. Det var till följd av en bilolycka. En man körde mot rött i en korsning och hon vaknade aldrig upp efter smällen.
Så småningom hamnade hon på ett vårdhem som låg i samma byggnad som en gång varit min låg- och mellanstadieskola. Jag besökte henne ibland, med åren alltmer sällan.
Jag höll hennes förlamade hand, strök henne över pannan eller kinden. Pratade om vad jag gjorde, hur det var med familjen, berättade att barnen växte, gick i nya skolklasser. Jag visste aldrig om hon kunde höra mig och med åren blev det allt svårare att gå dit och prata med henne.
Att skriva en sån här blogg påminner om den situationen. Man skriver en liten text och vet inte om någon läser den. I längden kommer också det att kännas meningslöst och jag kommer antagligen att skriva alltmer sällan.
Men jag ska hålla på ett tag i alla fall. Skriva lite om litteratur, hur jag uppfattar den, saker som inspirerar mig.
Egentligen är det ju likadant när man skriver böcker. Man jobbar ett år eller två. Det går ytterligare ett år innan den kommer ut. Sen kommer recensioner, vänner hör av sig. Man är uppskruvad ett tag, tycker att man gjort nåt märkvärdigt, innan det dör bort och det är som om den där boken aldrig funnits.
Fast sen händer det, tio eller tjugo år senare, att man träffar någon som läst den där boken och kanske rent av tyckt om den, och det känns som om skrivandet har ett värde i alla fall.
Lämna ett svar