Tehching Hsieh

den 9 mars, 2016

Jag var på Moderna museet i helgen, såg en utställning med det vittomfattande namnet Livet självt. När jag och min son strosade runt där kändes det inte som om vi rörde oss nära själva tillvarons kärna och den lilla broschyr vi plockade upp på vägen in bågnade inte av stora visdomar, men det var kul att gå och titta på de ganska disparata verken och dessutom stötte jag på en gammal bekant från åren jag bodde i New York i början av 90-talet.

Tehching Hsieh är performancekonstnär. Jag träffade honom i kretsen av kinesiska konstnärer som jag lärt känna genom min fru och han var en av de som verkligen imponerade på mig. Den första performance han blev känd för – åtminstone var det så han sa när han berättade sin historia – var när han hoppade från fjärde våningen på ett hus inne på Manhattan. Hoppet var utannonserat i förväg och det fanns både åskådare och tv-kameror på plats när han gjorde det och det ledde till att han bröt båda benen. Senare följde andra performances som för det mesta var ettåriga. Han bodde ett år i en bur som var så trång att han varken kunde stå upprätt eller ligga raklång, han vistades utomhus under ett år (han fick överhuvudtaget inte befinna sig under ett tak, oavsett väderlek), han band fast sig vid en kvinna med ett rep som var ungefär en meter långt, också det under ett års tid. För att göra det mer intressant kände de inte varandra sen tidigare, de tyckte inte om varandra och hade inga vidare bra samtal.

På utställningen på Moderna museet visas några av hans performances i form av affischer. Affischerna är inte särskilt snygga, men de blir fantasieggande om man tänker på hur svåra uppgifter han faktiskt tog sig för att genomföra.

Jag gillade Tehching. Vi brukade dricka te och han drog sina historier. Min fru retade sig på att han mest talade till mig när det faktiskt var hon som var konstnär. Hon tyckte att han var gammaldags och överdrivet macho. Jag antar att det var det som imponerade på mig. Han var ganska liten och senig. Det syntes att han var hård. Han hade immigrerat till USA genom att hoppa från en oljetanker och simma en halvmil in till land. Under alla år hade han levt illegalt i landet och försörjt sig genom påhugg som snickare. Vid tidpunkten vi träffades var hans projekt att under tio års inte göra nånting som kunde räknas som konst överhuvudtaget. På den sista av affischerna som är utställda på Moderna museet ser jag att han höll på med det fram till 1999. Vad han gjort efter det vet jag inte.

> > >

Omstart

den 9 mars, 2016

Nu är det nästan ett år sen jag skrev mitt senaste inlägg på den här bloggen. Jag fick för mycket att göra helt enkelt och då blev det inte roligt längre. Bloggen blev till ännu en plikt som krävde att fyllas på hela tiden.

Nu, efter en rejäl paus, tänker mig att jag börjar så smått igen. Inte nya inlägg varje dag, men lite då och då.

Vi ses här!

Zülfü Livaneli

den 12 mars, 2015

Ett lite mellanspel här bara två dagar efter senaste inlägget. Igår var jag på en mottagning på turkiska ambassaden där Zülfü Livaneli var på besök och presenterade sin andra bok på svenska. Jag har tidigare skrivit här om den historiska romanen Eunucken och ormen. Också den här gången är det det lilla förlaget Molin & Sorgenfrei som ger ut Serenad. Livaneli är inte så känd i Sverige trots att han tillbringat nästan tio år här som politisk flykting. I Turkiet har Serenad sålt i över 300.000 exemplar och den har översatts till många språk. Han är också kompositör och sångare och har uppträtt tillsammans med storheter som Joan Baez och U2. Jag antar att det säger nånting om bokmarknaden i Sverige att det är ett småförlag som drivs ideellt som översätter och ger ut en författare som Livaneli. När han träffade mig och Chun Lee berättade han att han ett tag låg på femte plats på den kinesiska bokförsäljningslistan.

> >

Work in progress

den 10 mars, 2015

Det är en månad sen jag skrev här senast. Jag har lagt allt annat åt sidan för att hinna med nya boken. Jag gör ett kort inhopp här bara för att berätta att arbetet fortskrider. Jag har skrivit ungefär 175 sidor som jag nu skickar till förlaget för att få synpunkter mitt i. Om två veckor åker jag till Rumänien för att se hur de som tigger i Sverige har det i sitt hemland. Det återstår också en del intervjuer i Stockholm.

>

Fullt upp

den 10 februari, 2015

Jag hinner inte skriva så mycket här nu. Jag har tre månader på mig att klara av intervjuer, resa till Rumänien och skriva en bok på ett par hundra sidor. Allt annat får skjutas åt sidan. Jag har i alla fall kommit igång och har visst hopp om att det ska funka.

> >

Ny bok

den 26 januari, 2015

Jag skrev kontrakt för en ny bok idag. Boken kommer att handla om tiggarna som blivit allt vanligare i Sverige på senare år och om en förening som heter HEM som arbetar för att hjälpa dem. En av mina vänner är mycket engagerad i HEM och jag skriver den här boken för att berätta om några människor som gör ett stort arbete för att hjälpa de som har det allra svårast. Tanken är att boken ska komma ut i tid till bokmässan i höst, vilket innebär att jag måste få manus färdigt i mitten av maj. Jag har aldrig skrivit en bok under de här förutsättningarna tidigare och det är inte helt utan oro jag ger mig in i projektet, men jag har gjort en del intervjuer och besökt läger redan under hösten.

Den roman jag jobbat på sedan flera år tillbaka får ligga på is ett tag. Lustigt nog la jag den åt sidan också för min förra bok om min pappa och äldrevården. Ibland blir det så.

Den nya boken kommer att heta Ni inger dessa människor hopp. Titeln är ett citat från en myndighetsrepresentant som var upprörd över föreningens HEM:s arbete för att hjälpa tiggarna.

 

> >

50 år med Kina

den 21 januari, 2015

Läste ut Göran Leijonhufvuds självbiografiska Pionjär och veteran, 50 år med Kina. Det är en på många sätt imponerande bok, så tjock att det är jobbigt att läsa den i sängen, nästan 900 sidor med register och källförteckning, men framför allt genom att han varit så länge i landet och sett så mycket av utvecklingen från 60-talets mitt fram till idag. Ibland kan jag tycka att det finns ett drag av nostalgi som gör att 60- och 70-talet ses med en försonande blick medan samtiden kläs av på ett annat sätt, men jag kom själv inte till Kina förrän 1989 första gången och vet bara det jag vet om tiden innan dess genom hörsägen. För den som vill få en överblick över ett land som genomgått större förändringar och en snabbare utveckling än kanske något annat land i historien finns det åtminstone på svenska ingen bok som matchar den här.

Bli intressant

den 14 januari, 2015

Jag var på Apoteket idag för att hämta ut ett recept. Eftersom jag suttit på vårdcentralen först hade jag med mig en bok för att fördriva tiden. Göran Leijonhufvuds Pionjär och veteran, 50 år med Kina är nästan 900 sidor tjock och ståtar med författaren själv framför Maoporträttet på Himmelska fridens torg nån gång på sjuttiotalet och ovanför honom representanter för det kinesiska folket när den revolutionära yran var som störst. Det är helt enkelt en bok som, rent fysiskt, syns. Jag la den på disken när att jag skulle betala och kvinnan som just gett mig medicinen tittade på den och sa: Intressant!

Vi bytte några ord om boken och den tidens Kina. Först när jag kommit ut på gatan slog det mig att hon antagligen la märke till boken främst för att det inte är så många som går och släpar runt på böcker längre. Alla bara stirrar på sina mobiler.

Ett tips för den som vill sticka ut och verka intressant: Bär omkring på en bok i stället!

>

Tillbaka på jobbet

den 12 januari, 2015

Tillbaka på jobbet med skrivarskolan igen. Kursen är på distans och jag sitter hemma i mitt eget arbetsrum och pratar med folk på telefon och Skype, men det känns ändå som om saker håller på att gå tillbaka till det vanliga efter alla helger. Rätt skönt att sitta inne och se snöfallet utanför samtidigt som man pratar skrivande.

Humorlöshet

den 11 januari, 2015

Nyhetsflödet fortsätter att domineras av dådet mot satirtidningen Charlie Hebdo. Utan att ha bläddrat i ett enda nummer av tidningen kan jag inte tycka att det är annat än bedrövligt och det känns symptomatiskt att de gav sig på just en skämttidning. Är det något som förenar fanatiker i alla läger är det den totala bristen på humor. Jag tycker att humor är underskattat som egenskap både hos människor och tidningar. Inom konst, film och litteratur ses den ofta som lättviktig vid sidan av allvaret. Shakespeare är mer känd för sina tragedier än komedier, men humorn är bärare av något mänskligt och tolerant. Den som skrattar tar inte saker på alltför stort allvar och den som skrattar har ytterst sällan behov av att skada folk som tycker nånting annat.

>