Boken korsade floden

den 22 mars, 2017

Häromveckan var jag hemma på middag hos en av mina gamla lärare i kinesiska. Jag läste kinesiska varje lördagsförmiddag i åtta år och Wan var min lärare i två eller tre av dem. Han var i Sverige på tillfälligt uppdrag för Konfuciusinstitutet, jobbade på Stockholms universitet, och eftersom han inte kände så många människor i Sverige ägnade han lördagarna åt att undervisa mig och några andra vuxna på en skola som huvudsakligen var till för kinesiska barn.

Vi hade kul på lektionerna. Få av oss tog överdrivet allvarligt på studierna, men vi lärde oss prata och skriva och läsa en del (i mitt fall kanske två tusen tecken, få av dem sitter kvar i minnet) och vi skämtade ofta. Under tiden vi var där flyttade Wans hustru till Sverige, de fick en son, och nånstans där bestämde de sig att stanna här i stället för att återvända till Shanghai. Wan fick jobb i Göteborg och slutade på lördagsskolan. När vi hade sista lektionen tog jag med ett ex av min bok På natten korsar floden, som till stor del handlar om mina möten med Kina och kineser i olika delar av världen. Jag skrev en dedikation där jag också passade på att säga att om han skulle stanna här var det dags att börja lära sig svenska.

Det måste ha gått sju åtta år sen vi sågs sist. Så var vi hemma hos honom och hans familj på middag en lördag. Hans svenska var nu helt flytande och vi använde svenskan mer än kinesiskan. När vi ätit färdigt tog Wan fram boken, som nu var nött och trasig efter att ha konkats runt i på tåg och tunnelbanor i otaliga vändor. Sidorna var fullklottrade med understrykningar, frågor och kommentarer. Han hade använt min bok för att lära sig svenska.

Jag blev verkligen rörd.

> >

The Cleaner

den 4 mars, 2017

Igår deltog jag i Marina Abramovics preformanceverk The Cleaner i Eric Ericssonhallen, som är en f d kyrka som ligger framför Moderna och Östasiatiska museerna. Verket består av deltagare ur allmänheten, kanske 150 åt gången, körsångare som rör sig i lokalen och andra svartklädda medhjälpare som ledsagar oss deltagare till olika platser i det cirkelformade kyrkorummet. Abramovics är själv en av de som leder folk till deras platser och sen uppmanar deltagarna att blunda. Det finns inga bänkar kvar i lokalen, deltagarna antingen står, ligger på golvet eller sitter på en av ett fyrtiotal stolar. Det blir en märklig sakral stämning därinne. Människor rör sig som i slow motion, det gamla kyrkorummet, stengolvet, det höga kupolformade taket, rösterna som kommer från olika platser i lokalen. För mig var det en mäktig upplevelse.

Sen var det en sak som gjorde upplevelsen speciell på ett både bra och dåligt sätt. Performanceverket uppförs bara under en vecka (27 februari till 5 mars) och det har blivit väldigt populärt att delta. Det börjar klockan två på eftermiddagen och håller på till tio på kvällen. Vi var där kvart i två på eftermiddagen och tänkte väl att vi skulle komma in efter en timme eller två. Det tog drygt fyra och en halv timme att få komma in i lokalen. Vid det laget hade jag hunnit bli så genomfrusen att det som gjorde starkast intryck på mig var att mannen som ledsagade mig därinne hade så varma händer. Han tog min hand så fort jag kom in genom dörren och ledde mig till en plats längst in och allt jag kunde tänka på var att hans hand var så varm.

Utanför Moderna museets entré satt en kvinna och tiggde under hela den tid vi stod i kön och säkert längre än så. Hon hade inte varmare kläder än jag och hon hade ingenstans att gå in efteråt.

> >

Chun Lee Wang Gurt på BOMO

den 7 december, 2016

Chun Lee Wang Gurt ställer ut på BOMO (Borlänge Modern).

ODEFINIERADE TERRITORIER

Vernissage imorgon, torsdagen den 8 dec klockan 16 – 19. Utställningen pågår t o m 31 januari 2017.
Jag skrev en liten introduktionstext och jag bifogar den här nedan.

 

Odefinierade territorier

När jag först träffade Chun Lee målade hon pricktavlor av det slag man har i det militära och som visar överkroppen på en fiendesoldat. Hon bodde i en förslummad del av Brooklyn där gatorna kantades av bilvrak och utbrunna hus. Taxichauffören var från Hongkong och sa att de annars inte körde in i där men att han kunde göra ett undantag. När jag kom fram berättade hon att hennes room-mate dött vid ett rån två veckor tidigare.

Hon började måla i Kina under kulturrevolutionen, när alla högre utbildningar var stängda och konst enbart användes i propagandasyfte. Tretton år gammal träffade hon Fiskmannen i ett gathörn. Han led av en sällsynt hudsjukdom som gjorde att huden såg ut som en ödlas eller en fisks fjälliga skinn. Han arbetade som scenograf på ett danskompani men tillbringade sin lediga med att måla i gathörnen. Chun Lee talade med honom och snart började han ge henne privatlektioner. Han luktade obehagligt på grund av sjukdomen, men han var den ende som kunde begripa den trettonåriga flickans drömmar. Han såg hennes begåvning och gav henne papper, pennor och penslar. Chun Lee, du är så duktig, du borde fortsätta till Konstakademin i Beijing, sa han som han aldrig tvivlat på att den skulle öppna på nytt.

Den här utställningen handlar om landskap och kanske är det typiskt för en människa som levt i många olika världar att de förblir odefinierade. Chun Lee har rört sig från barndomens kinesiska storstad genom kulturrevolutionens arbete som grisbonde och soldat vid sovjetiska gränsen till konsthögskolor och gallerier i Asien, Europa och USA. Och överallt har hon fortsatt sitt utforskande av de världar som förr eller senare flyter in i varandra och som lika mycket formas av den inre blicken som av den yttre.

I serien The last day of summer återkommer temat från pricktavlorna hon målade i Brooklyn. Serien består av sju bilder och visar ett gradvis mörknande landskap, dagen går mot natt; först i den sista bilden ser vi att vi hela tiden betraktat landskapet genom siktet på ett gevär.

På andra sidan väggen väntar den stora tuschmålningen White light, här har mörkret tagit över nästan helt. Kanske är det ett landskap speglat i en vattenyta, konturer av skog eller berg så som man kan se dem i skymningen vid en tjärn. Landskapet övergår i det abstrakta, ljuset blir mörker och mörkret blir ljus.

I samma rum står fem svarta torn på golvet. Kommer man närmare ser man att små ljusa hål öppnar sig i dem och den som går fram till tornen och sätter ögat mot hålen möts av landskap som breder ut sig i det oändliga: berg, öken, skog, en museisal på natten. Lika svarta är lådorna till de kalejdoskop där något så föraktat som insekter bildar vackra mönster.

Längs museets väggar sitter svarta hyllor i ögonhöjd och på hyllorna står växtdelar i glasburkar, flera hundra. Tillsammans utgör de verket Contemplation in forest. Det är rötter, kvistar, några av dem hämtade på marken runt konsthallen. De för tankarna till en gammal biologisal eller ett museum som förevisar växter och liknar bonsaiträd, fast torkade, avlövade, döda. Träden återkommer i de bilder som tryckts och trippelexponerats på plastfilm där de bildar snötyngda landskap och hemliga fabriker. Grenarna böjer sig över världen likt valven i en katedral. Bilderna påverkas av rörelser och lufttryck och rör sig som grenar för vinden.

I en serie grafiska blad har natten helt tagit över. Vi möter scenerier genom vad som verkar vara en kikare och det som rör sig i de avgränsade landskapen är insekter. Bilderna är på en gång hyperrealistiska, varje detalj på djuren går att urskilja, och drömska.

Slutligen finns här ett par serier med träsnitt. Det är en gammal hjulångare på en flod, på väg att sjunka, bombplan på marken och på väg in över en stad, tåg genom mystiska landskap, slätter där buskaget slingrar sig som taggtråd.

Chun Lee är lika hemma i alla konstnärliga tekniker. Allt kan användas i den konstnärliga gestaltningen, tusch, färg, tidsbaserad media, ready-mades tagna direkt från naturen. Var hon än ställer ut brukar hon plocka nånting från den omgivande miljön för att låta det ingå i verken. Man kan kalla det eklektiskt men lika gärna se det som ett uttryck för en självklarhet och lätthet i förhållandet till konsten. I sitt hemland Kina räknas hon till en av de viktigaste konstnärerna bland de som kallas 78-års generation och som var den första grupp som antogs när den Centrala Konstakademin i Beijing öppnade igen efter kulturrevolutionen.

Den klassiske kinesiska filosofen Chuang-tzu berättar att han en gång drömde att han var en fjäril. När han vaknade visste han inte om han var en människa som drömt att han var en fjäril eller en fjäril som drömde att han var människa. På samma sätt är det med Chun Lees landskap. Vi vet inte med säkerhet om vi gått där en gång eller om vi bara drömt det. De förblir odefinierade.

> >

I förmiddags ringde min nittonårige son från Grekland. Han är därnere och jobbar i kundtjänsten på ett svenskt digitaltevebolag. Han var skakad över nyheten att Trump vunnit valet i USA. Vi pratade om USA och om Brexit och att populisterna verkar vara på frammarsch över hela världen. Jag vet inte om jag kunde erbjuda så mycket tröst, men jag tror att om man ger efter för varenda larmrapport riskerar man själv att bli en av de som förenklar. Och man måste vara ödmjuk och inse att den parlamentariska demokratin inte innebär att alla röstar på samma sätt som man själv skulle ha gjort. Man gör inte demokratin en tjänst genom att förorda tvång eller säga att de som tycker annorlunda än man själv är antingen onda eller idioter.

Häromveckan fick jag en bok från en av mina gamla lärare från University of Sussex. Peter Boxall är professor i engelska där. Han har tidigare varit redaktör för 1001 books you must read before you die, som väljer ut böcker från litteraturhistorien från antiken och framåt och som för övrigt bara innehåller två svenska titlar, båda av Strindberg (det finns en tredje svenskspråkig titel och det är Tove Janssons Sommarboken). Boxalls nya bok heter The value of the novel och är ett 144 sidor långt och förstås ganska svepande resonemang kring romanens väsen från Robinson Crusoe fram till idag när den är hotad både av internet och förlagens  jakt på bestsellers.

Jag läste ut Boxalls bok häromdagen och tyckte mycket om den. Han skriver på något ställe om romanen som nära förbunden med framväxten av demokratin och det är väl där man får ta spjärn idag och tro på att det faktiskt har ett värde. Vi skaffade Netflix för att tag sedan och de senaste dagarna har vi följt The Crown, som skildrar drottning Elizabeths första tid på tronen. Det är engelskt 50-tal, Churchills sista insatser, stift upper lip rakt igenom och det är slående hur mycket världen förändrats och faktiskt förbättrats och demokratiserats sedan dess.

Och nu denna längtan efter en svunnen tid med enkla och tydliga ställningstaganden som får engelsmännen att lämna EU och USA att välja en president som i mina ögon mest använder tomma slagord. Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det att romanen behövs mer än på mycket länge, just genom sin förmåga att nyansera och visa på det komplexa i olika skeenden.

 

> > >

Häromveckan var min dotter hemma på höstlov, hon pluggar till arkitekt i Köpenhamn, och vi passade på att gå på bio. Min pappa Toni Erdmann hade fått lysande kritik och lät som dessutom en lämplig far-och-dotter-film.

Det är naturligtvis knepigt att gå på en film med alltför högt ställda förväntningar. Den låg högst upp på en kritikerlista, annonsen citerade en recensent som gråtit av skratt. Medan vi åt snabbmat till middag kollade Filippa vad som skrivits om filmen i mobilen och hittade en anmälan i UNT som hävdade att filmen ”kommer att förändra ditt liv”. Det blev inte på det viset för oss. Jag ville så gärna skratta och tycka att det var fantastiskt att upplevelsen nästan blev genant. I början ansträngde jag mig för att tycka att det var roligt, ett par gånger skrattade jag rent av högt i avsikt att övertyga mig själv och Filippa om att det faktiskt var kul. Men jag tror aldrig att hon blev lurad och efter ett tag hade jag genomskådat mig själv. Leendet stelnade i ansiktet som vid en pinsam middagsbjudning.

Efteråt har jag undrat över hur det kommer sig att vi kan uppfatta saker så olika.  Det var en i grund och botten välvillig film om en pappa som försökte lära sin karriäristdotter att bli lite mer mänsklig och avslappnad. Stilen var en bit ifrån den gängse hollywoodkomedin, mest genom att allt gick lite långsammare. Det var svårt att inte känna sympati för den. Jag antar att de som påstod sig ha skrattat så att tårarna rann verkligen gjort det, men jag kunde bara inte uppfatta något som var särskilt roligt.

Kanske handlar det om olika typer av humor. Jag har också andra gånger haft svårt att skratta åt huvudpersoner som klantar till det alltför mycket. Det finns en scen i Åh, vilket party där Peter Sellers ska gå på toaletten och lyckas ha sönder hela badrummet bara för att han är så klumpig. Jag såg den på bio för snart femtio år sen, jag minns fortfarande hur folk vrålade av skratt medan jag själv snarast greps av ångest. Jag tyckte så synd om Peter Sellers rollfigur att jag omöjligt kunde skratta åt hans misstag. Det finns en liknande scen i Toni Ernmann när dottern mot slutet ordnar en fest och sliter av sig alla kläder och säger till gästerna att det är ett nakenparty och att de måste klä av sig om de ska komma in. Både jag och Filippa trodde då att hon fick ett psykiskt sammanbrott och kände obehag i stället för att skratta.

Sen tror jag att det är dumt att säga att en bok eller film eller en tavla eller ett musikstycke kommer att förändra en människas liv. Man kan vittna om att något för en själv varit en omvälvande upplevelse, det är betydligt svårare att förutspå hur det blir för andra.

 

>

Nya dikter av Roffe Aggestam

den 18 oktober, 2016

Häromdan damp det ner en ny diktsamling i brevlådan. Tattartrumpet är Rolf Aggestams elfte bok. Jag gillar Roffes dikter på samma sätt som jag gillar Roffe, det finns en vänlighet och vardaglig förtrolighet i allt han gör och säger, en lågmäld humor som kommer fram både i dikter om astronomi och om att gå på promenad med ett barnbarn.

Det är ingen idé att jag ger mig på att recensera honom. Men jag vill fästa uppmärksamhet vid ett citat av Wittgenstein som står som motto till en avdelning mitt i boken. ”Stig ständigt ned från klokhetens kala höjder till dumhetens grönskande dalar.”

Själv har jag nog mest uppfattat Wittgenstein som en av de som höll till uppe på de kala höjderna, men Roffe hittar en annan och mer levande sida hos filosofen.

>

Nobelpriset till Bob Dylan (2)

den 15 oktober, 2016

När jag satt i bilen idag och lyssnade på Blood on the tracks kände jag en märklig upprymdhet. Min första reaktion när jag hörde att Dylan fått nobelpriset var besvikelse. Jag tycker fortfarande att man borde använda  priset till att lyfta fram mindre kända författarskap. Dagen det tillkännages är den enda dagen på hela året då litteratur är förstasidesnyheter över hela världen. Det kan ha en väldig betydelse och det får det inte den här gången. Dylan blir inte mer känd av det här, snarare är det priset som surfar på pristagarens berömmelse.

Men det är ju roligt också. Att man vidgar ramarna för vad som räknas till litteraturen. Och i grund och botten spelar det ju mindre roll vilken form en berättelse har, det enda viktiga är att den fungerar just som berättelse.

Sen satt jag där i bilen och tänkte på alla som inte fått priset som borde ha fått det. James Joyce, Karen Blixen, Marguerite Duras. Listan kan bli ganska lång. Kafka om det delats ut postumt, den förste Dylan som hette Thomas i efternamn, Anaïs Nin för dagböckerna, Borges – ja, varför inte Louis Ferdinand Celine (om man bortser från hans åsikter), Henry Miller (fast det är kanske bara jag som fortfarande gillar hans böcker). Och alla som fått det och sen blivit helt bortglömda i alla fall. Svenska akademien är inte så värst mycket bättre på att pricka in odödligheten än någon av oss andra. Den här gången har de i alla fall fått folk att diskutera priset.

> >

Jag har börjat läsa igen

den 13 oktober, 2016

Ett tag var jag nästan utbränd när det gällde läsning. Mitt arbete på skrivarkursen ledde till att jag läste så mycket i jobbet att jag knappt orkade läsa på fritiden. Det blev samma sak med den här bloggen. För att hålla igång den behövde jag läsa hela tiden för att ha något att kommentera. Till slut orkade jag inte med det. Allt som handlade om läsning blev en plikt. Det är därför den här bloggen legat nere så pass länge.

Jag kan inte lova att jag ska börja skriva ofta igen, men jag har börjat läsa igen. Det började med att jag läste om Lars Gustavssons samlingsvolym ”Sprickorna i muren” just efter att han gått bort. Sen har det blivit allt möjligt under sommaren, Jevgenij Zamjatins ”Vi”, Michel Fabers ”Under skinnet”, andra titlar jag inte har framför mig i bokhyllan. Just nu håller jag på och läser Don DeLillos ”Under jord”.

En sån där bok jag köpt på rean nån gång. 900 sidor och så tung att det är jobbigt att hitta en bekväm ställning när man ligger i sängen. Jag gillade några av hans tidigare böcker, ”Vitt brus”, ”Vågen”, en som heter ”Mao II” på engelska, fast jag var ändå inte sådär helt förtrollad. Det var nåt lite kyligt över hans skildringar, nånting som inte nådde hela vägen fram till att bli den där sortens böcker man älskar. 900 sidor kändes mycket.

Men så började jag i alla fall och jag var fast från första sidan som skildrar en berömd basebollmatch i början av 50-talet. Giants mot Dodgers, Frank Sinatra och J. Edgar Hoover sitter på läktaren, matchen avgörs på sista slaget. Därifrån rör boken sig fram och tillbaka under andra halvan av 1900-talets USA. Det är så bra att jag minns varför jag en gång fascinerades av böcker.

> >

Nobelpriset till Bob Dylan

den 13 oktober, 2016

Nobelpriset till Bob Dylan. Ett skäl så gott som något till att skaka liv i den här bloggen igen. Det går inte att säga att han saknar kvalitet, hans sångtexter har nog betytt nog mer för folk än det mesta som skrivits de senaste femtio åren. Men det här med att priset ska hjälpa till att ta fram och uppmärksamma betydande författarskap som hamnat vid sidan av rampljuset, var tog det vägen? Bob Dylan behöver varken pengarna eller uppmärksamheten. Han är redan mer känd än det pris han nu får och på så sätt blir hela handlingen meningslös.

> >

Tehching Hsieh

den 9 mars, 2016

Jag var på Moderna museet i helgen, såg en utställning med det vittomfattande namnet Livet självt. När jag och min son strosade runt där kändes det inte som om vi rörde oss nära själva tillvarons kärna och den lilla broschyr vi plockade upp på vägen in bågnade inte av stora visdomar, men det var kul att gå och titta på de ganska disparata verken och dessutom stötte jag på en gammal bekant från åren jag bodde i New York i början av 90-talet.

Tehching Hsieh är performancekonstnär. Jag träffade honom i kretsen av kinesiska konstnärer som jag lärt känna genom min fru och han var en av de som verkligen imponerade på mig. Den första performance han blev känd för – åtminstone var det så han sa när han berättade sin historia – var när han hoppade från fjärde våningen på ett hus inne på Manhattan. Hoppet var utannonserat i förväg och det fanns både åskådare och tv-kameror på plats när han gjorde det och det ledde till att han bröt båda benen. Senare följde andra performances som för det mesta var ettåriga. Han bodde ett år i en bur som var så trång att han varken kunde stå upprätt eller ligga raklång, han vistades utomhus under ett år (han fick överhuvudtaget inte befinna sig under ett tak, oavsett väderlek), han band fast sig vid en kvinna med ett rep som var ungefär en meter långt, också det under ett års tid. För att göra det mer intressant kände de inte varandra sen tidigare, de tyckte inte om varandra och hade inga vidare bra samtal.

På utställningen på Moderna museet visas några av hans performances i form av affischer. Affischerna är inte särskilt snygga, men de blir fantasieggande om man tänker på hur svåra uppgifter han faktiskt tog sig för att genomföra.

Jag gillade Tehching. Vi brukade dricka te och han drog sina historier. Min fru retade sig på att han mest talade till mig när det faktiskt var hon som var konstnär. Hon tyckte att han var gammaldags och överdrivet macho. Jag antar att det var det som imponerade på mig. Han var ganska liten och senig. Det syntes att han var hård. Han hade immigrerat till USA genom att hoppa från en oljetanker och simma en halvmil in till land. Under alla år hade han levt illegalt i landet och försörjt sig genom påhugg som snickare. Vid tidpunkten vi träffades var hans projekt att under tio års inte göra nånting som kunde räknas som konst överhuvudtaget. På den sista av affischerna som är utställda på Moderna museet ser jag att han höll på med det fram till 1999. Vad han gjort efter det vet jag inte.

> > >