Nere på Öland. Har gjort färdigt sättningen till årets antologi och fått iväg den till tryckeriet. Man är alltid trött efter att ha tillbringat ett par veckor med att flytta bokstäver över dataskärmen. Såg i tidningen att Carlos Fuentes dött. I Sverige kom en boom för latinamerikanska författare i början av 80-talet, kanske i efterföljden av García Márquez nobelpris. Jag läste allt jag kom över. Blandningen av språklig energi och dramatiska historier var precis vad jag sökte efter, det som då kallades totalroman och som innebar att precis allt kunde få plats mellan bokpärmarna. För mig tycktes de mer lika livet än de mer återhållsamma historier som skrevs av svenska författare.

Idag när jag frågade om någon läst Fuentes visade det sig att ingen hört namnet. Kanske var hans böcker aldrig författade med samma självklarhet som García Márquez, Vargas Llosas eller Cortázars. De har inte de hisnande tankesprång man kan hitta i Borges noveller. Men det fanns något annat, det finns en kraft och ett engagemang i romaner som Terra nostra eller Artemio Cruz död. Jag hoppas att folk fortsätter att hitta fram till dem.

Idag är det hundraårsdagen av August Strindbergs död. För mig och de flesta i min generation har han alltid med självklarhet varit Sveriges främste författare. Andra storheter, som Selma Lagerlöf eller Hjalmar Söderberg, pendlar lite i sina positioner. Ett decennium är de mer eller mindre bortglömda (på 80-talet köpte jag Lagerlöfs samlade verk i ett lent och vackert skinnband för 400 kronor), för att sen lyftas upp i ljuset en period, innan de åter sjunker ner i halvglömska. Strindberg var konstanten, den som alltid fanns där högst uppe. Men idag när vi talade om honom på samlingen på skrivarskolan visade det sig att ingen i klassen hade ett särskilt nära förhållande till Strindberg. Han var en sån där figur vars böcker man tvingades traggla sig igenom i skolan bara.

Jag vet inte om det beror på skolan eller om det är så att Strindberg var så intimt förbunden med 1900-talets utvecklingsoptimism att han blir oss mer främmande under det skeptiska 2000-talet. Tiden får avgöra. När jag i söndags talade om saken med min fjortonårige son, som ännu inte läst Strindberg, frågade han om jag trodde att Strindberg skulle anses lika stor om hundra år. Jag svarade att jag trodde att han fortfarande skulle läsas, men strängt taget vore det väl bättre om det kom en, eller gärna flera, nyare författare som kunde få en liknande ställning.

Läste ut Ira Levins The Stepford wives på planet hem i fredags. Levin är en sån där författare som man mer känner till genom filmatiseringarna än genom själva böckerna. Rosemary’s baby i regi av Roman Polanski är väl den mest kända. Jag såg den på Skytten i Solna centrum när jag var fjorton eller femton, minns hur håret reste sig på armarna när de sista bitarna föll på plats. Levin skriver sparsmakat, lämnar det mesta åt läsarens fantasi. För mig blir hans böcker mer skrämmande än Stephen Kings, där man alltid får se monstren i helfigur.

Avslutning på Kinesiska skolan idag. Efter att ha suttit och väntat på lunchen i två timmar (ack, så kinesiskt!) åkte jag med min son och hans klass till en klättervägg i Sickla. Medan barnen klättrade satt jag med fem kinesiska mammor och pratade om språk. En av dem berättade att hon och hennes svenska man enbart pratar kinesiska med varandra. De träffades när han pluggade i Kina. Han bodde där i två år och under de sjutton år de varit gifta har hans kinesiska blivit allt bättre. I början behövde hon tänka på vilka ord hon använde, men numer tänker hon inte så längre. Han förstår allt.

Fast, tillade hon efter att ha beklagat att upplägget gjort att hennes svenska är rätt begränsad, det finns en sak han inte klarar av och det är när man skämtar. Det förstår han inte och blir sur.

Till en del kan det förstås bero på att hon råkat gifta sig med en humorlös man. Det finns såna. Då och då träffar man en människa som faktiskt inte förstår skämt, som tar allting på allvar, som helt enkelt inte uppfattar de undertoner som gör att det man säger kan tolkas på olika sätt. Men också det är knutet till språket. Humor kräver större språkkänsla än allvar.

Jag skrev i början av februari att Print-on-demand-upplagan av 49 dagar i bardo skulle skilja sig en del från originalupplagan. Det stämmer inte. Det är e-boksupplagan som får en enklare typografi än originalet. POD-versionen har samma inlaga som förstaupplagan. Jag har sett både den och nya upplagan av Minnen av framtiden. De är häftade och omslagen ser ut lite som böcker kunde göra på 50- eller 60-talet, snygga och stilrena. Man hittar dem hos internetbokhandlarna.

Jobbar med att layouta skrivarskolans antologi de här veckorna. Det är alltid lika slående vilken skillnad det blir när man lägger över texten i InDesign.  Sidorna blir mindre, lättare att läsa, mer sammanhållna. Plötsligt börjar allt se ut som en bok.

Kan inte låta bli att tänka på hur snabbt förändringen gått. Ännu när mina första böcker kom ut för ett trettiotal år sedan stod en sättare och bildade ord av små blytyper. Sättningen tog lång tid och utfördes av specialister. Idag kan vem som helst göra det ganska snabbt.

Läste ut Tokyo year zero igår kväll. På slutet föll alla bitar på plats. Lite som hos Dennis Lehane. Typografin spelar en stor roll i boken, de korta satserna, stycken på en rad, kursiveringarna. En bok som knappast kunnat skrivas innan det fanns datorer.

Vårsöndag på Öland. Spelade fotboll och fick en lättare sträckning i ljumsken. Har läst ut drygt hälften av David Peace Tokyo year zero. Deckarintrigen håller och allt är skrivet med en inlevelse som inte är så vanlig i historiska romaner. Man får en väldigt tydlig bild av livet i Japan just efter krigsslutet, förödelsen, fattigdomen, den förödmjukelse ockupationen innebar. 

Ändå finns det något problematiskt med det deliriska tillståndet hos huvudpersonen och jagberättaren. Allt är filtrerat genom sömnbrist, kräkattacker och ångestfylld förvirring. Stilen påminner väldigt mycket om James Ellroys deckare, det febriga perspektivet, som filmat med en skakig handkamera. Fast hos Ellroy finns en större variation i rytmen. Tempot (och temperaturen) stiger ju våldsammare handlingen blir. Hos Peace är också den mest vardagliga scen beskriven som om berättaren höll på att sprängas inifrån. Det gör att man tvingas läsa med en viss vaksamhet, för att inte missa viktiga detaljer.

Överhuvudtaget är det lustigt att den inre monolog som blev känd genom finlitterära författare som James Joyce och Virginia Woolf idag är vanligast inom spänningslitteraturen. Kanske fungerar den helt enkelt bäst där, som ett sätt att intensifiera vissa scener.

Fredagskväll i Skogsby. Sen puben slog igen är här lika stilla som man tänker sig en kväll på landet. Enstaka bilar far förbi på vägen nedanför förnstret. Suset förmår aldrig helt överrösta fågelsången.

I morgon är det folkhögskolans dag och Öppet Hus på skolan. Skrivarskolan har en uppläsning klockan ett på dan. Vi provläste ett par gånger idag, ett litet avbrott från arbetet med årets antologi. På kvällen är det fest. Man förväntas klä ut sig till sitt alter ego. Jag har rätt svårt för sånt. Känns lite som när man är hemma hos nån som har en gästbok och säger att du måste skriva där, du som kan skriva. Jag får väl gå som mig själv.

Kväll på Öland, tog en promenad efter middagen. Aldrig är Sverige så vackert som den här tiden. Gräset frodigt, nästan overkligt grönt genom solglasögonen, blommor överallt, fågelsång, hästar i hagen vid Kalkstad. Det är i såna stunder man kan få för sig att man skulle vilja flytta till landet.

Fast det kommer höstar också, vintrar, snålblåst, mörker. Häromkvällen läste jag ut Sofi Oksanens Utrensning. För mig var det ingen omtumlande läsupplevelse, bara en bra och välskriven bok. Hon använder thrillerelement på ett förtjänstfullt sätt, bygger upp spänningen utan brådska. De historiska partierna belyser och förklarar samtiden. Man förstår också de personer som till en början verkat svåra att ta till sig. Jo, en bra bok.

Den ger också en lite annan bild av livet på landet än den man kan se när man tar en promenad en majkväll på Öland.

Valborg, för ovanlighets skull en riktigt fin vårdag. Recensionerna har börjat rulla in på sista tiden. I början kändes det som om nya boken mer sågs som en larmrapport/nyhet än som litteratur, men det har kommit med tiden. I lördags var det en stor recension i Svenska Dagbladet.

http://www.svd.se/kultur/litteratur/pappan-vagrade-ata-sista-dagen-i-livet_7115067.svd

Blev ingen länk den här gången, men man kan klistra in texten i webbläsaren.

I morgon sticker jag ner till Öland för några veckors undervisning efter en ovanligt lång period hemma. Känns rätt skönt att komma iväg och leva mer vardagsliv igen. Jag har inte skrivit en rad under den här perioden. Ibland behövs det eftertanke snarare än arbete.