I förmiddags ringde min nittonårige son från Grekland. Han är därnere och jobbar i kundtjänsten på ett svenskt digitaltevebolag. Han var skakad över nyheten att Trump vunnit valet i USA. Vi pratade om USA och om Brexit och att populisterna verkar vara på frammarsch över hela världen. Jag vet inte om jag kunde erbjuda så mycket tröst, men jag tror att om man ger efter för varenda larmrapport riskerar man själv att bli en av de som förenklar. Och man måste vara ödmjuk och inse att den parlamentariska demokratin inte innebär att alla röstar på samma sätt som man själv skulle ha gjort. Man gör inte demokratin en tjänst genom att förorda tvång eller säga att de som tycker annorlunda än man själv är antingen onda eller idioter.

Häromveckan fick jag en bok från en av mina gamla lärare från University of Sussex. Peter Boxall är professor i engelska där. Han har tidigare varit redaktör för 1001 books you must read before you die, som väljer ut böcker från litteraturhistorien från antiken och framåt och som för övrigt bara innehåller två svenska titlar, båda av Strindberg (det finns en tredje svenskspråkig titel och det är Tove Janssons Sommarboken). Boxalls nya bok heter The value of the novel och är ett 144 sidor långt och förstås ganska svepande resonemang kring romanens väsen från Robinson Crusoe fram till idag när den är hotad både av internet och förlagens  jakt på bestsellers.

Jag läste ut Boxalls bok häromdagen och tyckte mycket om den. Han skriver på något ställe om romanen som nära förbunden med framväxten av demokratin och det är väl där man får ta spjärn idag och tro på att det faktiskt har ett värde. Vi skaffade Netflix för att tag sedan och de senaste dagarna har vi följt The Crown, som skildrar drottning Elizabeths första tid på tronen. Det är engelskt 50-tal, Churchills sista insatser, stift upper lip rakt igenom och det är slående hur mycket världen förändrats och faktiskt förbättrats och demokratiserats sedan dess.

Och nu denna längtan efter en svunnen tid med enkla och tydliga ställningstaganden som får engelsmännen att lämna EU och USA att välja en president som i mina ögon mest använder tomma slagord. Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det att romanen behövs mer än på mycket länge, just genom sin förmåga att nyansera och visa på det komplexa i olika skeenden.

 

> > >

Häromveckan var min dotter hemma på höstlov, hon pluggar till arkitekt i Köpenhamn, och vi passade på att gå på bio. Min pappa Toni Erdmann hade fått lysande kritik och lät som dessutom en lämplig far-och-dotter-film.

Det är naturligtvis knepigt att gå på en film med alltför högt ställda förväntningar. Den låg högst upp på en kritikerlista, annonsen citerade en recensent som gråtit av skratt. Medan vi åt snabbmat till middag kollade Filippa vad som skrivits om filmen i mobilen och hittade en anmälan i UNT som hävdade att filmen ”kommer att förändra ditt liv”. Det blev inte på det viset för oss. Jag ville så gärna skratta och tycka att det var fantastiskt att upplevelsen nästan blev genant. I början ansträngde jag mig för att tycka att det var roligt, ett par gånger skrattade jag rent av högt i avsikt att övertyga mig själv och Filippa om att det faktiskt var kul. Men jag tror aldrig att hon blev lurad och efter ett tag hade jag genomskådat mig själv. Leendet stelnade i ansiktet som vid en pinsam middagsbjudning.

Efteråt har jag undrat över hur det kommer sig att vi kan uppfatta saker så olika.  Det var en i grund och botten välvillig film om en pappa som försökte lära sin karriäristdotter att bli lite mer mänsklig och avslappnad. Stilen var en bit ifrån den gängse hollywoodkomedin, mest genom att allt gick lite långsammare. Det var svårt att inte känna sympati för den. Jag antar att de som påstod sig ha skrattat så att tårarna rann verkligen gjort det, men jag kunde bara inte uppfatta något som var särskilt roligt.

Kanske handlar det om olika typer av humor. Jag har också andra gånger haft svårt att skratta åt huvudpersoner som klantar till det alltför mycket. Det finns en scen i Åh, vilket party där Peter Sellers ska gå på toaletten och lyckas ha sönder hela badrummet bara för att han är så klumpig. Jag såg den på bio för snart femtio år sen, jag minns fortfarande hur folk vrålade av skratt medan jag själv snarast greps av ångest. Jag tyckte så synd om Peter Sellers rollfigur att jag omöjligt kunde skratta åt hans misstag. Det finns en liknande scen i Toni Ernmann när dottern mot slutet ordnar en fest och sliter av sig alla kläder och säger till gästerna att det är ett nakenparty och att de måste klä av sig om de ska komma in. Både jag och Filippa trodde då att hon fick ett psykiskt sammanbrott och kände obehag i stället för att skratta.

Sen tror jag att det är dumt att säga att en bok eller film eller en tavla eller ett musikstycke kommer att förändra en människas liv. Man kan vittna om att något för en själv varit en omvälvande upplevelse, det är betydligt svårare att förutspå hur det blir för andra.

 

>

Nya dikter av Roffe Aggestam

den 18 oktober, 2016

Häromdan damp det ner en ny diktsamling i brevlådan. Tattartrumpet är Rolf Aggestams elfte bok. Jag gillar Roffes dikter på samma sätt som jag gillar Roffe, det finns en vänlighet och vardaglig förtrolighet i allt han gör och säger, en lågmäld humor som kommer fram både i dikter om astronomi och om att gå på promenad med ett barnbarn.

Det är ingen idé att jag ger mig på att recensera honom. Men jag vill fästa uppmärksamhet vid ett citat av Wittgenstein som står som motto till en avdelning mitt i boken. ”Stig ständigt ned från klokhetens kala höjder till dumhetens grönskande dalar.”

Själv har jag nog mest uppfattat Wittgenstein som en av de som höll till uppe på de kala höjderna, men Roffe hittar en annan och mer levande sida hos filosofen.

>

Nobelpriset till Bob Dylan (2)

den 15 oktober, 2016

När jag satt i bilen idag och lyssnade på Blood on the tracks kände jag en märklig upprymdhet. Min första reaktion när jag hörde att Dylan fått nobelpriset var besvikelse. Jag tycker fortfarande att man borde använda  priset till att lyfta fram mindre kända författarskap. Dagen det tillkännages är den enda dagen på hela året då litteratur är förstasidesnyheter över hela världen. Det kan ha en väldig betydelse och det får det inte den här gången. Dylan blir inte mer känd av det här, snarare är det priset som surfar på pristagarens berömmelse.

Men det är ju roligt också. Att man vidgar ramarna för vad som räknas till litteraturen. Och i grund och botten spelar det ju mindre roll vilken form en berättelse har, det enda viktiga är att den fungerar just som berättelse.

Sen satt jag där i bilen och tänkte på alla som inte fått priset som borde ha fått det. James Joyce, Karen Blixen, Marguerite Duras. Listan kan bli ganska lång. Kafka om det delats ut postumt, den förste Dylan som hette Thomas i efternamn, Anaïs Nin för dagböckerna, Borges – ja, varför inte Louis Ferdinand Celine (om man bortser från hans åsikter), Henry Miller (fast det är kanske bara jag som fortfarande gillar hans böcker). Och alla som fått det och sen blivit helt bortglömda i alla fall. Svenska akademien är inte så värst mycket bättre på att pricka in odödligheten än någon av oss andra. Den här gången har de i alla fall fått folk att diskutera priset.

> >

Jag har börjat läsa igen

den 13 oktober, 2016

Ett tag var jag nästan utbränd när det gällde läsning. Mitt arbete på skrivarkursen ledde till att jag läste så mycket i jobbet att jag knappt orkade läsa på fritiden. Det blev samma sak med den här bloggen. För att hålla igång den behövde jag läsa hela tiden för att ha något att kommentera. Till slut orkade jag inte med det. Allt som handlade om läsning blev en plikt. Det är därför den här bloggen legat nere så pass länge.

Jag kan inte lova att jag ska börja skriva ofta igen, men jag har börjat läsa igen. Det började med att jag läste om Lars Gustavssons samlingsvolym ”Sprickorna i muren” just efter att han gått bort. Sen har det blivit allt möjligt under sommaren, Jevgenij Zamjatins ”Vi”, Michel Fabers ”Under skinnet”, andra titlar jag inte har framför mig i bokhyllan. Just nu håller jag på och läser Don DeLillos ”Under jord”.

En sån där bok jag köpt på rean nån gång. 900 sidor och så tung att det är jobbigt att hitta en bekväm ställning när man ligger i sängen. Jag gillade några av hans tidigare böcker, ”Vitt brus”, ”Vågen”, en som heter ”Mao II” på engelska, fast jag var ändå inte sådär helt förtrollad. Det var nåt lite kyligt över hans skildringar, nånting som inte nådde hela vägen fram till att bli den där sortens böcker man älskar. 900 sidor kändes mycket.

Men så började jag i alla fall och jag var fast från första sidan som skildrar en berömd basebollmatch i början av 50-talet. Giants mot Dodgers, Frank Sinatra och J. Edgar Hoover sitter på läktaren, matchen avgörs på sista slaget. Därifrån rör boken sig fram och tillbaka under andra halvan av 1900-talets USA. Det är så bra att jag minns varför jag en gång fascinerades av böcker.

> >

Nobelpriset till Bob Dylan

den 13 oktober, 2016

Nobelpriset till Bob Dylan. Ett skäl så gott som något till att skaka liv i den här bloggen igen. Det går inte att säga att han saknar kvalitet, hans sångtexter har nog betytt nog mer för folk än det mesta som skrivits de senaste femtio åren. Men det här med att priset ska hjälpa till att ta fram och uppmärksamma betydande författarskap som hamnat vid sidan av rampljuset, var tog det vägen? Bob Dylan behöver varken pengarna eller uppmärksamheten. Han är redan mer känd än det pris han nu får och på så sätt blir hela handlingen meningslös.

> >

Tehching Hsieh

den 9 mars, 2016

Jag var på Moderna museet i helgen, såg en utställning med det vittomfattande namnet Livet självt. När jag och min son strosade runt där kändes det inte som om vi rörde oss nära själva tillvarons kärna och den lilla broschyr vi plockade upp på vägen in bågnade inte av stora visdomar, men det var kul att gå och titta på de ganska disparata verken och dessutom stötte jag på en gammal bekant från åren jag bodde i New York i början av 90-talet.

Tehching Hsieh är performancekonstnär. Jag träffade honom i kretsen av kinesiska konstnärer som jag lärt känna genom min fru och han var en av de som verkligen imponerade på mig. Den första performance han blev känd för – åtminstone var det så han sa när han berättade sin historia – var när han hoppade från fjärde våningen på ett hus inne på Manhattan. Hoppet var utannonserat i förväg och det fanns både åskådare och tv-kameror på plats när han gjorde det och det ledde till att han bröt båda benen. Senare följde andra performances som för det mesta var ettåriga. Han bodde ett år i en bur som var så trång att han varken kunde stå upprätt eller ligga raklång, han vistades utomhus under ett år (han fick överhuvudtaget inte befinna sig under ett tak, oavsett väderlek), han band fast sig vid en kvinna med ett rep som var ungefär en meter långt, också det under ett års tid. För att göra det mer intressant kände de inte varandra sen tidigare, de tyckte inte om varandra och hade inga vidare bra samtal.

På utställningen på Moderna museet visas några av hans performances i form av affischer. Affischerna är inte särskilt snygga, men de blir fantasieggande om man tänker på hur svåra uppgifter han faktiskt tog sig för att genomföra.

Jag gillade Tehching. Vi brukade dricka te och han drog sina historier. Min fru retade sig på att han mest talade till mig när det faktiskt var hon som var konstnär. Hon tyckte att han var gammaldags och överdrivet macho. Jag antar att det var det som imponerade på mig. Han var ganska liten och senig. Det syntes att han var hård. Han hade immigrerat till USA genom att hoppa från en oljetanker och simma en halvmil in till land. Under alla år hade han levt illegalt i landet och försörjt sig genom påhugg som snickare. Vid tidpunkten vi träffades var hans projekt att under tio års inte göra nånting som kunde räknas som konst överhuvudtaget. På den sista av affischerna som är utställda på Moderna museet ser jag att han höll på med det fram till 1999. Vad han gjort efter det vet jag inte.

> > >

Omstart

den 9 mars, 2016

Nu är det nästan ett år sen jag skrev mitt senaste inlägg på den här bloggen. Jag fick för mycket att göra helt enkelt och då blev det inte roligt längre. Bloggen blev till ännu en plikt som krävde att fyllas på hela tiden.

Nu, efter en rejäl paus, tänker mig att jag börjar så smått igen. Inte nya inlägg varje dag, men lite då och då.

Vi ses här!

Zülfü Livaneli

den 12 mars, 2015

Ett lite mellanspel här bara två dagar efter senaste inlägget. Igår var jag på en mottagning på turkiska ambassaden där Zülfü Livaneli var på besök och presenterade sin andra bok på svenska. Jag har tidigare skrivit här om den historiska romanen Eunucken och ormen. Också den här gången är det det lilla förlaget Molin & Sorgenfrei som ger ut Serenad. Livaneli är inte så känd i Sverige trots att han tillbringat nästan tio år här som politisk flykting. I Turkiet har Serenad sålt i över 300.000 exemplar och den har översatts till många språk. Han är också kompositör och sångare och har uppträtt tillsammans med storheter som Joan Baez och U2. Jag antar att det säger nånting om bokmarknaden i Sverige att det är ett småförlag som drivs ideellt som översätter och ger ut en författare som Livaneli. När han träffade mig och Chun Lee berättade han att han ett tag låg på femte plats på den kinesiska bokförsäljningslistan.

> >

Work in progress

den 10 mars, 2015

Det är en månad sen jag skrev här senast. Jag har lagt allt annat åt sidan för att hinna med nya boken. Jag gör ett kort inhopp här bara för att berätta att arbetet fortskrider. Jag har skrivit ungefär 175 sidor som jag nu skickar till förlaget för att få synpunkter mitt i. Om två veckor åker jag till Rumänien för att se hur de som tigger i Sverige har det i sitt hemland. Det återstår också en del intervjuer i Stockholm.

>