De senaste dagarna har det känts som om sommaren kommit till Sverige. Inte direkt hett, men allt är grönt och träden blommar och det är nånting med ljuset och lukterna som säger att nu är det sommar. För mig har den här årstiden alltid varit den mest inspirerande tiden på året, lika mycket som jag får lust att gå ut och göra sommarsaker får jag lust att sätta mig framför datorn och skriva. Kanske för att det en gång när jag började skriva var vid den här tiden skolan var på väg att ta slut och man hade mer tid att göra det man själv ville.

De senaste dagarna har jag läst Ray Bradburys Zen in the art of writing. Det är en samling essäer där Bradbury lägger ut texten om att skriva och om hur hans egna böcker blev till. Som handbok är den tämligen begränsad, ytterst få handfasta tips om hur man bär sig åt, och den innehåller inte mycket av den tydliga poetik man kan hitta i liknande böcker av Jorge Luis Borges, Italo Calvino eller Milan Kundera. Ändå blir jag upplyft av att läsa Bradbury. Han talar om livsaptit, förmågan att förundras och om entusiasm som grunden för allt skapande.

Mycket bättre råd kan man nog inte få. Och det finns, som alltid hos Bradbury, en lukt av sommar i den här boken.

Kväll har skrivarskolan på Ölands folkhögskola releasefest för årets antologi. Den äger rum i skolan kafé från klockan 19. För den som inte befinner sig i Skogsby ikväll går det utmärkt att komma förbi skolan vid ett senare tillfälle och införskaffa ett ex till det facila priset av 50 kronor. 16 unga skribenter, varav de flesta här kommer i tryck för första men förhoppningsvis inte sista gången. Titeln är Nom de plume.

Igår i programmet Sverige! visades ett inslag om mitt och Mats Brates serie-projekt. Klicka på länken nedan. Inslaget med Mats och mig börjar efter ungefär 18 och en halv minut.

http://www.svtplay.se/video/1213408/del-17-av-22

På planet hem från Prag började jag läsa Rosa Liksoms roman Kupé nr. 6. Jag vet inte om jag haft en tanke med att ta med boken just till Prag eller om det bara föll sig så. Hur som helst kändes den som en fortsättning och nyansering av uppvisningen på KGB-museet. Liksom, som själv bott i Ryssland på den tiden det ännu kallades Sovjetunionen, skildrar en resa med Transsibiriska järnvägen från Moskva till Ulan Bator. En finländsk studentska kommer att dela kupé med en råbarkad och försupen byggjobbare.

Allt är grått och vemodigt som i en Tarkovskij-film men rakare och enklare berättat. Instängd med mannen under den långa resan tvingas flickan, som kallas just flickan, lyssna till mannens historier om det land han både hatar och älskar. Trots allt elände, både i mannens historier och i det som skymtar utanför kupéfönstret, blir berättelsen till slut hoppfull.

Tillbaka i Sverige och nere på Öland igen, hälsade på Lennart Sjögren i går tillsammans med klassen. Han är åttiotre år nu och klagar på att han börjar bli gammal, men varje gång vi pratar med varandra slås jag av hur vital han är.

- Är det du? sa han när han fick syn på mig. Jag tyckte du såg ut som en yngling när du klev ur bussen.

- Jag blir mer och mer gråhårig.

- Ja, det, men det var nånting i rörelsen. Hur gammal är du?

- 58.

- Då är du ung fortfarande.

Vi satt inne i hans lada. Det blev kallt efter ett tag och vi satte oss i gräset utanför. Han talade om sitt långa författarskap, framhöll som vanligt motgångarna och svårigheterna, talade om förlagsbyten, osäkerhet. Framgångarna menade han berodde lyckliga omständigheter ibland. På en fråga vilken bok man bör läsa i första hand sa han diktsamlingen Havet. Den kom ut 1974 och håller nu på att översättas till tyska.

Han bor nära havet, i sin fädernesgård utanför Byxelkrok på norra Öland. Från övervåningen på huset ses Kalmarsund, om inte sundet bytt namn däruppe, om det finns någon stad på andra sidan måste det vara Oskarshamn och inte Kalmar.

Jag ville hjälpa honom lite och föreslog att de skulle läsa Fågeljägarna.

- Jaså den, sa han, ja, den ja.

Men han log brett när han sa det.

Tillbaka från Prag. Den sista dan på resan ägnades bland annat åt ett besök på det relativt nyöppnade KGB-museet som ligger nära Borgen. Ett underligt litet ställe fyllt av vapen, spionkameror, kokainbehållare, sovjetiska flaggor, Lenins dödsmask och en ishacka som sägs ha varit den Trotskij dödades med.

Vi kom dit strax efter två på eftermiddan, jag och ett par elever. Det såg stängt ut. Vi kände på dörren och den var öppen, men det verkade  tomt därinne. Ingen svarade när vi ropade. Först efter några minuter och flera ”hello?” kom en liten senig karl ut iklädd militärbyxor och en t-shirt med KGB-märke. Han bad oss vänta medan han guidade en annan grupp, satte på en video som visade en militärparad i Moskva 1968.

- Kan vi inte gå in så länge?

- Ni får vänta här.

Efter tio minuter kom han ut, krävde exakt växel, sa att han snart skulle börja guida. Några andra stötte till. Tre personer från Ecuador, tre fransmän. Han tvingade alla att lämna jämna pengar, stängde sen dörren så att inga fler skulle kunna komma in. Någon mer ville in och han förklarade att det var för trångt, ni får komma tillbaka om trekvart.

Vad som sen följde var en orgie i sovjetnostalgi. Han lät oss känna på k-pistar och pistoler, talade om spionerna oerhörda skicklighet, berättade gillande att kvinnor är utmärkta på att mörda (de är lugnare och kallare), visade kameror mindre än tändsticksaskar, förklarade att man kunde skära av ett ben likaväl som en hals med en riktigt bra kniv. Han berättade om Gulag-systemet som om det hade varit rättfärdigt och avslutade hela föreställningen med att prisa Stalin.

I den stunden kändes det som om hela Pragvistelsen kommit till sin logiska slutpunkt. Den värld Kafka skrev om förverkligades i Östeuropa mellan andra världskrigets slut fram till murens fall. Och det finns fortfarande de som saknar den.

Det var som om staden ville ge oss en liten demonstration. Eleverna och jag flög ner med olika flighter,  några från Stockholm och andra från Köpenhamn. Det sista gänget kom in till stan vid elva på kvällen. Jag hade just gått och lagt mig när mobilen ringde. Vandrarhemmet de bokat på nätet fanns inte. De kom till rätt adress, men skylten var borta och ingen svarade när de ringde på. I ett annat hostel tvärsöver gatan sa de att de troligtvis lagt ner verksamheten.

Vi ägnadeenn dryg timme åt att vandra runt tills vi hittade ett annst ställe som hade lediga rum. Det regnade. Det luktade cigarettrök inne på det nya vandrarhemmet. Prag hade häldat oss välkomna.

Kom till Prag idag. Skolresa med skrivarskolan. När jag satt och väntade på att de skulle göra i ordning rummet gjorde jag ett inlägg på Facebook. Fick svar av en kollega som berättade att det just skett en stor explosion i stan. Toppnyhet i Aftonbladet. Jag pratade med portiern och han sa att det bara var fem minuter härifrån. Märkligt hur dagens medier gör att nyheter färdas snabbare över nätet än från människa till människa på platsen där de inträffar. .

Har ägnat större delen av veckan åt att umgås med den kinesiske konstprofessorn Li Fan från konstakademin i Beijing, visat honom runt i stan, lagat middagar, pratat. Ibland när man pratar på det där sättet med en människa från ett annat land kan man se sitt eget land lite genom deras ögon. Han var väldigt imponerad av Stockholm, den rena luften, de tämligen blygsamma bilköerna, fågelsången, att det finns skidbackar och badsjöar i närheten av vårt hus. Det är bra att höra sånt, i synnerhet när man själv i flera månader bara gått och tänkt på hur förbannat kallt det är.

Sen idag på kvällen fick jag mejl från en gammal arbetskamrat till min mamma. Hon hade läst min senaste bok och tyckte att jag fokuserat lite för mycket på de olyckliga detaljerna i mina föräldrars liv. Hon påpekade att min mamma varit väldigt omtyckt bland sina arbetskamrater och sa också att hon själv precis som jag haft svårt att minnas annat än den sista olyckliga tiden efter att hennes pappa tynat bort på ett vårdhem. Hon skickade också med några foton från min mamma på jobbet på Försäkringskassan.

En sån där grå grå vårdag när det känns som om själva himlen gråter. Jag åkte och bytte till sommardäck vid sju på morgonen och det var tomt i verkstan. Vi har en kinesisk gäst den här veckan. Professor från konstakademin i Beijing. Han är här för att föreläsa på konsthögskolan i Stockholm. Han hade fått visum för två veckor och vi fixade flygbiljetter så att han kunde vara här en vecka och hinna se stan. När han skulle checka in påpekade personen bakom flygplatsdisken att hans visum bara är på fem dagar. Shengenregler. Så sen sitter jag här en förmiddag och ringer resebyrån och får reda på att det kostar drygt femtusen extra att boka om biljetten så att han kan resa hem på fredag.

I grund och botten bygger allt det på en missuppfattning. En framgångsrik kinesisk konstnär och konstprofessor har det inte så eländigt att han skulle vilja överge allt han har hemma för att få stanna här. Det som vi ibland kallar Tredje Världen är idag till stora delar den första världen.